Barcelonas historia

När romarna kom till den iberiska halvön halvön ungefärligen runt år 0 så fanns det redan en lokal iberisk stam som bodde i det område vi idag kallar för Barcelona. Romarna byggde en militär förläggning vid den plats där nu dagens katedral står. Kullen de byggde på heter Mons Taber. Forskarna tror att förläggningen var avsedd som hem åt krigsveteraner.
Förläggningen kallades för Barcino och kom ganska snabbt att utvecklas till en handelsplats som försåg romarna med varor som producerades på den iberiska halvön (Spanien och Portugal).
På 200-talet byggde man i Barcino en variant av den gotländska ringmuren och den muren fungerade som stadens försvar ända fram till slutet av 1200-talet. Emellertid lyckades folkgruppen visigoterna inta staden, så under en begränsad tid fungerade Barcelona som en huvudstad för det visigotiska riket.
På 1700-talet rasade det spanska tronföljdskriget och i samband med den konflikten utsattes Barcelona för en 13 månader lång belägring som upphörde den 11 september 1714, då staden kapitulerade. 11 september firas nu som Kataloniens nationaldag.
Dåvarande spanske kungen rev ner mängder med hus och anlade ett citadell för att bättre kunna kontrollera staden. Dessutom stängde spanjorerna 1717 ned universitetet för att sabotera de katalanska frihetssträvandena.
I och med den industriella revolutionen sattes Barcelonas expansion igång på allvar. Bomullsfabriker och ångdrivna väverier växte upp i staden 1833 och 15 år senare öppnade landets första järnväg (cirka tre mil lång) mellan Barcelona och Mataró.
Stan växte så att knakade och efter flera misslyckade försök att få bygga utanför stadsmurarna (spanska kungen ville in i det längsta behålla kontrollen) gavs till sist tillstånd att riva murarna så att den överbefolkade staden kunde expandera till de omkringliggande byarna.
Man kan säga att Barcelona vid den här tiden var en slags motsvarighet till engelska Manchester med all den textilindustri som fanns där. Arbetarklassen som växte fram hade en mycket röd profil och det var faktiskt anarkosyndikalisterna som drev igenom en 8-timmars arbetsdag.
Det spanska inbördeskriget utbröt 13 juli 1936, då en grupp höga officerare tillsammans med nationalister, konservativa och fascistiska krafter (uppbackade av katolska kyrkan) gjorde uppror mot den sittande regeringen.
De stridande sidorna var republikanerna (med högkvarter i Barcelona) och nationalisterna med den fascistiske generalen Franco som samlande namn.
Under inbördeskriget fick Barcelona utstå inte mindre än 194 flygräder/bombningar som påbörjades 1937 och varade till krigets slut.I samband med denna luftterrorism skapades många underjordiska skyddsrum i staden.
Ett av dessa skyddsrum -Refugio 307- har bevarats till eftervärlden och utgör nu en turistattraktion, om än inte en helt välkänd sådan.
Trots att republikanerna fick stöd av tillresta individer som deltog i kriget av ideologiska skäl (många svenskar t ex reste till Spanien för att slåss för frihet och mot fascism) så lyckades fascisterna med tysk och italiensk uppbackning segra och en fascistisk diktatur med Francisco Franco vid makten tog sin början den 1 april 1939.
I samband med diktatorn Francos död 1975 återinfördes monarkin och Katalonien lyckades efter diverse politiska turer bli en autonom region.
1977 utsågs Barcelona till huvudstad i Katalonien.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *